Alla vi som gillar Maria

fredag 9 september 2011

En av varje sort

Idag är det 11 år sedan mina älskade äldsta kom till världen. Jag fick veta tidigt att det var en av varje sort - jag har till och med en ultraljudsbild av sonens snopp!! Till hans stora glädje har jag satt in den i hans fotoalbum så att alla kan se. Jag har faktiskt en bild på dotterns ickesnopp oxå men den är inte lika rolig. (Jag har liiite svårt att använda ordet snippa så det får bli ickesnopp såhär i offentliga sammanhang.)

Jag tillbringade mina första 33 veckor av min gravivitet med att kräkas, kräkas och kräkas. Och må allmänt illa. Det brukar hänga ihop med kräk. Min syster tipsade mig om att färsk ingefära i hett vatten kunde möjligtvis (med betoning på möjligtvis) dämpa mitt illamående. Så var inte fallet. Däremot får jag nuförtiden bita ihop för att inte kräkas varje gång jag ser en ingefära. Vilket är ganska ofta eftersom folk av någon outgrundlig anledning ofta köper just ingefära....

När jag äntligen började sluta kräkas någon gång i vecka 34 konstaterades det att jag hade havandeskapsförgiftning och jag blev inlagd på sjukhus. Där tillbringade jag dagarna med att äta och gråta. Äta för att jag var och är av den uppfattningen att när man är gravid får man äta hur mycket som helst - man ska ändå bli tjock! - och dessutom var jag ju ganska sugen efter 33 veckors konstant illamående.
Gråta för att jag tyckte så otroligt synd om mig själv. Och så var jag ju ganska proppfylld med hormoner förstås.

Jag kommer ihåg att jag blev inlagd på en onsdag och på lördagen kände jag mig som en flodhäst. Jag bad om att få in en våg på rummet och det visade sig att jag hade gått upp 7 kg sedan jag blev inlagd!! (Jomen tjena -visst att jag hade tryckt i mig både det ena och det andra men 7 kg!!)
Började gråta ännu mer, sköterskorna försökte trösta mig med att man binder en massa vätska när man har havandeskapsförgiftning, det var inte bara mitt frossande som syntes på vågen. I vilket fall som helst fick jag fortsättningsvis väga mig varje morgon och jag gick upp 1 kg om dagen! Snacka om att ta igen förlorad viktuppgång!

När jag gråtit varje morgon på ronden i ca 2 veckor, bönat och bett läkarna att plocka ut ungarna så att jag blev frisk igen - de var ju färdiga, det hade dagliga injektioner av nån sorts medicin sett till - så blev det då dax. Kvällen den 8 september kom de in på mitt mörklagda rum - ja, man måste vara fri från intryck dvs ljus TV och andra trevliga sysselsättningar när man har den här åkomman - och sa att nu var jag så dålig att det var risk för varken jag eller barnen skulle överleva om vi väntade längre.

Då var det läge att bli hysterisk! Ta ut dem! Nu?! Är ni inte kloka? Jag är ju bara i vecka 36, de är ju inte färdiga på långa vägar. Nej, vi väntar ett tag till, jag mår rätt hyfsat!
Men som tur var hade jag inget att säga till om  - de hade bestämt sig - de skulle UT!

Den 9 september 2000 kl 14.14 föds min son med ett planerat kejsarsnitt. En minut efter kom hans lillasyster ut. Jag minns att jag på operationsbordet instruerade läkaren om att hon skulle ta ut pojken först för jag ville att min dotter skulle ha en storebror. Hon förklarade tålmodigt för mig att hon inte tänkte rota runt efter rätt unge - hon tog ut dem i den ordningen de låg.

Eftersom sonen var 1100 gram tyngre än dottern är det ju tur att han låg först - det hade ju sett något dumt ut om han var lillebror!!

Idag är alla krämpor som de ställde till med är sedan länge glömda. Glömda är oxå de kämpiga småbarnsåren. Ni som var med på den tiden vet vad jag menar....

Snart väntar istället den ljuva tonårstiden och jag kan bara be en stilla bön att de inte brås på mig! Ni som var med på den tiden vet vad jag menar.....

Alldeles nyfödda var de små att de fick plats på tvären i en sån där plastrullvagn ni vet!



Som sagt var - det hade sett lite dumt ut om han var lillebror...




Till skillnad från nu så gjorde de i stort sett allt tillsammans - även tryckte ner sig i små lådor.


Det börjar verka kärlek banne mig!




Säg HEJ till publiken!




Plötsligt var de tre!!



Ser ni vilken snygg bil jag fick till på födelsedagstårtan. Tyvärr - för dotterns skull - hade affärerna inte än börjat med färdiga marsipanlock i andra färger än grönt....
Är man tvilling har man ALLTID en lekkamrat!

Om jag hukar mig så får syrran prova på att vara längst för en gångs skull.
 Vilken tur att min dotter fick en storebror som även är världens bästa bror till världens bästa syster!








                        



8 kommentarer:

  1. Oj...vilken historia!
    Mina graviditeter har varit hur underbara som helst. Tänk så olika det är.
    Ett STOOORT grattis till födelsedagsbarnen!
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Nämen titta! Vad fina barn du fick efter den där graviditeten! ♥ Grattis till äldstingarna!

    SvaraRadera
  3. Åh, det var det bästa inlägget jag läst på länge i någon blogg!!!!
    Vilka härliga ungar du fick!
    Man ser på storebror att han är en riktigt snäll kille:)

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  4. Hipp, hipp Hurraaaaa! Vilka fina barn det blev efter den pärsen.

    SvaraRadera
  5. Jag håller på och läser runt hos dig och när jag läser det här så bara ler jag.

    SvaraRadera
  6. Vad glad man blev när man läste det här inlägget. Vad fina dom är dina barn. :))

    SvaraRadera
  7. Hittade det här inlägget först nu! Kul läsning eftersom jag själv har tvillingar, en av varje.

    SvaraRadera

Känn dig fri att hålla med eller att tycka annorlunda - det går bra vilket som!! Det viktiga är att du lämnar en kommentar som speglar vad DU tycker och tänker! Det går alldeles utmärkt att lämna en kommentar fast du inte har en egen blogg eller ett Googlekonto!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...